I morse bestämde jag mig för att ta mig ut för en löprunda (inte för att det är svårt att ta sig ut i detta väder). Jag tänkte att idag ska jag inte springa lika snabbt som jag gjorde i tisdags. Hoppade in i mina skor och började småjogga.
Jag tog en annan runda idag. Började där jag brukar tycka att det är som jobbigast, men idag upplevde jag det bara skönt. Jag sprang och lyssnade på The Middle med Zedd och Body (feat. Brando) på Repeat. Det är mina två happy songs. Ibland höjde jag ljudet och ibland sänkte jag ljudet för att få höra fåglarna kvittra eller höra vattnets vågor som uppkom efter att en motorbåt åkt förbi.
Jag sprang och kände att det var så underbart att springa i den här naturen samtidigt som jag hörde tvärbanan över mig. Natur och stad på ett och samma ställe! Livet var det enda jag kände. Livet. Vilken underbar grej. Tänk att jag får leva det!
Avbröts av mina egna tankar och började skratta när jag lyssnade på The Middle, en sådan simpel sång som jag älskar, men den är så fruktansvärt hög i ton. Hur skulle jag kunna sjunga den på kareoke? Antagligen skulle det låta förskräckligt…nåväl…tillbaka till nuet. En, två tårar gled ner från min kind…varför gråter jag? Är det för att jag inser att låten är för hög för mig? Vad är det jag känner? Det måste vara något mer djupt än att låten har en hög tonart? Eller så kanske jag bara kände nuet. Lika snabbt som tårarna kom, lika snabbt försvann de igen.
Nästa låt kom, Body on My, som är en remix på Body som jag nämnde ovan. Älskar den remixen med Pitbull. Jag kan hela texten och självklart har jag övat in de spanska orden med, men jag ska erkänna att jag hade svårt att förstå om Pitbull sjöng “I want that Crew love, that cool love Get naked, mama” eller “I want that culo the culo, get naked, mama”. Vi snackar om pitbull så både delarna hade funkat!
Tankarna började skingra iväg och jag lämnade nuet. Jag tänkte att vad underbart det hade varit att åka nercabbat med denna låt på högsta nivå på en road trip i USA…sen kom jag på att när jag senast åkte nercabbat höll jag på att blåsa iväg och hade hår i hela ansiktet…inte alls lika härligt och romantiskt som i själva tanken. Fast sällskapet är ju det viktigaste- jag vill vara med ett helt galet gäng. Inte ett präktigt gäng som tycker sånt i pinsamt för då skulle jag också sitta där och tycka det var pinsamt och inte alls leva i nuet. Hur började jag ens tänka de här tankarna då jag springer på en ö låååååååååångt ifrån USA! Men sen kom tankarna tillbaka till USA och till New York, en stad jag aldrig varit i, men är lite rädd att åka dit. Varför? Jag tror jag kommer älska staden så mycket att jag vill bo där. Knäppt.
Varför ploppar det i vattnet?! Det är fiskar. Och vad är det som låter? Två kanadagäss som flyger över vattnet. Glad att de flyger och inte blockerade mig när jag sprang som de gjorde en gång förut, sjukt läskigt, men det är en annan story…
…sorry jag kom av mig av nuet medan jag återberättar min löprunda.
När jag närmade mig hem sattes Lazy Love på med Ne-Yo. Perfekta nedvarvningslåten. Jag hade en lång trappa upp till toppen igen så jag gick upp för den i mitt tempo och klappade mig på axeln. Bra jobbat, Charlotte. Berömde mig själv och min kropp att jag klarade det här och att det kändes bra. För ett år sedan hade det inte funkat då jag till och från hade ont i magen varvat med feber. Tack kroppen för att vi samarbetar väldigt bra. Jag älskar dig! Jag älskar varenda del av dig, till och med dina/mina förhårdnader på mina fötter som säkert kan fila ner någon annans…haha.
Tack för att jag tog en hemester och fick bara känna det här. Tacksamheten, närvaron och livet.
Nuet det mest dyrbara vi har för det är det enda som finns. Livet är nu.
Oklart vad som hände under löprundan idag. Var det Runners high? The power of now? Eller bara ren tacksamhet för livet…
